Ja det har varit en tuff vecka för mig personligen! Först och främst har en kär familjemedlem fått somna in. Guapa, blandras från utlandet, fick bli 12 år gammal och somna in med sin älskade husse vid sin sida. Nu var jag bara extramoster åt Guapa, men hundar har en tendens att krypa in i våra hjärtan även om det inte är "vår" hund. Guapa var den första vuxna hunden som Dennis fick lära känna som valp. En stabil äldre tik som visade honom hundspråkets alla nyanser och att man ska respektera damerna! Sedan med åren har Dennis flörtat lite hit och dit med Guapa men hon orkade inte ens säga ifrån till pojkspolingen! En helt fantastisk hund som nu får springa runt i hundhimmelen och jaga sina pinnar utan ålderns spår i sig!
Men såklart kommer oturen ofta i 3. Dennis har under vintern fått hälta lite oregelbundet på kvällstid. I måndags var det en allvarligare hälta och veterinärtid bokades, träffen var idag. Utan röntgen går inte diagnos att sättas säkert men stora misstankar om artros i bägge höfterna, höger armbåge samt i tassarna fram. Så medicinering och framtida planering kring hur jag kan göra Dennis liv så smärtfritt som möjligt tills han får somna in. Mitt hjärta blöder men detta är ju största nackdelen med våra älskade djur. De får inte leva så länge. Kanske därför de älskar med hela sina hjärtan den tid de är här? Nu har jag alltid misstänkt att Dennis skulle få svårigheter, men att de skulle börja innan han ens fyllt 6år, tja det ville jag inte.
Men så är livet som hundägare. Ett av de största ansvaren man har i sin hunds liv är att besluta när det inte längre är värdigt för hunden att få leva kvar. Min värdering är så att jag aldrig ska behålla ett djur för min egen skull. Om hunden lider är det mitt ansvar att hjälpa den och är det så illa att avlivning är det enda "humana", då måste jag göra det. Spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta går sönder av det, jag valde det ansvaret när jag skaffade mig min älskade hund.
Vila i frid älskade Guapa! Vi syns igen!
Yorumlar